Alunskiffer innebär vissa miljömässiga utmaningar på grund av sitt innehåll av sulfidmineral och låga till måttliga halter av metaller. Men det finns säkra och vetenskapligt beprövade metoder för både utvinning och hantering av det avfall som uppstår, förutsatt att verksamheten bedrivs under strikta miljökontroller och i enlighet med gällande tillståndsvillkor.
Forskning, teknikutveckling och lång praktisk erfarenhet visar att en avgörande faktor för säker hantering av alunskiffer är att förhindra att syre och vatten reagerar med sulfidmineralen. Om en sådan reaktion sker kan den leda till surgörande av berget (så kallad syrlakning eller ”acid rock drainage”, ARD), vilket i sin tur kan frigöra metaller. För att undvika detta används metoder som torrlagring av restprodukter (dry stack tailings), tekniskt konstruerade täckskikt och tillsats av alkaliskt material för att neutralisera syrabildning.
Vid gruvbrytning uppstår restprodukter i form av finfördelat material som blir kvar efter metallutvinningen, och detta material måste alltid lagras på ett säkert sätt. Den vanligaste metoden globalt är våtlagring i gruvdammar, där avfallet blandas med vatten och deponeras bakom stora vallar. Det är den billigaste metoden för hantering av mycket stora volymer och därför också den mest använda i världen. De stora dammarna som ofta syns från vägar eller satellitbilder i närheten av gruvor är oftast just sådana.gruvdammar. Samtidigt innebär våtlagring betydande risker, bland annat katastrofala dammbrott, läckage till grundvatten och behov av kostsam övervakning under mycket lång tid.
Ett alternativ är så kallad torrlagring, där restprodukterna avvattnas till en fuktig massa (”kaka”) som transporteras, packas i lager och försluts. Denna metod minskar vattenanvändningen, underlättar återställning efter avslutad brytning och eliminerar i stort sett risken för dammbrott och grundvattenförorening genom läckage. Däremot krävs att massan lagras på ett sätt som förhindrar dammbildning, erosion och syrabildning. Torrlagring är dyrare än våtlagring och lämpar sig bäst för små till medelstora gruvprojekt.
Ett praktiskt exempel för hanteringen av gruvafvall är ön Langøya i Norge, där företaget NOAH har tillstånd att deponera upp till 100 000 ton alunskiffer med låg naturlig radioaktivitet per år. Den avvattnade skiffern blandas med alkaliskt material för att neutralisera sura ämnen, förseglas för att hindra kontakt med syre och vatten och täcks därefter över. Löpande miljöövervakning visar att utsläppen ligger långt under fastställda gränsvärden. Ett annat exempel är Terrafame-gruvan i Finland, där alunskiffer utvinns genom kontrollerad biologisk lakning i kombination med avancerad vattenrening.
Det visar att även komplexa bergarter kan hanteras säkert om rätt teknik och kontroll tillämpas. Sammanfattningsvis krävs alltid säker lagring av restprodukter vid gruvverksamhet, oavsett metod. Våtlagring är fortfarande vanligast globalt på grund av kostnadseffektiviteten vid mycket stora volymer. Torrlagring blir däremot allt vanligare tack vare sina miljömässiga och säkerhetsmässiga fördelar. Med rätt utformning, drift och tillsyn kan både brytning av alunskiffer och hantering av det uppkomna avfallet genomföras på ett säkert och hållbart sätt.
- NOAH, ”Trygg håndtering av naturlig radioaktivitet”, https://www.noah.no/trygg-handtering-av-naturlig-radioaktivitet/
- SveMin, “Hållbar gruvnäring – Fakta och framtid”, https://www.svemin.se/publicerat-material